Helig plats. Göran på besök på i Elvis hem Graceland i Memphis 2007.
Munhöggs med Mick Jagger inför en spelning
Namn: Göran Bohlin.
Född: 1944 i Borås.
Bosatt: Partille.
Familj: Hustru Åsa, Rebecca (14), Victor (10) och Texas (collie, 6).
Karriär: Ålderspensionär sedan våren 2009. Innan dess var jag samma arbetsgivare, Tullverket, trogen i 48 år (1961–2009). Arbetade mest med kontroll- och tullkrimfrågor. Narkotikasambandsman i London 1997–2000.
Intressen: Populärmusik, sport i allmänhet och fotboll i synnerhet (medlem i IFK Göteborg), historia, nostalgi. Skriver ibland rock- och popnostalgiska artiklar i till exempel Spotnews (organ för Nordic Guitar Club) och American Music Magazine. Pratar ibland rock- och popnostalgi i Radio Nostalgi, Frillesås.
Speciella minnen från tullartiden:
1. När jag 1982 blev avdelad att leda kroppsvisitationen av samtliga medlemmar i Rolling Stones inför deras första spelning på Nya Ullevi. Innebar bland annat en halvtimmas diskussion med Mick Jagger (förutom Bill Wyman den ende som var kontaktbar) om narkotikakontroller, insmugglade piratkopior av Stones T-shirts med mera.
2. När jag 1999 kom att sitta bredvid The Beatles producent Sir George Martin under middagen vid en narkotikakonferens i England.
3. När jag 2005 träffade kungaparet och kronprinsessan Victoria i samband med
nya Svinesundsförbindelsens invigning.
Första gången Göran Bohlin hörde Elvis var 1957 hemma i kökssoffan. 13-åringen förtrollades av rytmen, beatet men framför allt av rösten. Sedan den dagen gick Elvis på högvarv och föräldrarnas öron blev allt mer uttröttade.
Den här berättelsen skrivs för Minnenas Journal. Och minnen är vad det till stor del kommer att handla om. Minnen tagna från min hjärnas minnesavdelning. Det finns alltså inga fler källhänvisningar. Jag har försökt erinra mig första gången jag hörde talas om fenomenet rock´n´roll, rockidoler i allmänhet och Elvis (Presley) i synnerhet. I mitten av 50-talet bodde jag på Ryttaregatan på gränsen mellan Gamlestaden och Kviberg i Göteborg. Jag minns att vid ett tillfälle när någon av mina till USA emigrerade farbröder och fastrar var på besök berättade de om sångare som fick "fruntimren i publiken att svimma". Jag tyckte det lät konstigt men jag minns inte vem de berättade om – troligen Frank Sinatra eller Johnnie Ray. Kan inte minnas att de nämnde Elvis eller Presley.
Första gången jag hörde Elvis Presley måste ha varit någon gång på hösten 1957. Jag var då nyss fyllda 13 år. På den tiden sov jag i kökssoffan i vår lilla 2:a. På kvällarna bar jag in familjens gemensamma Consertonradio som jag ställde på en stol bredvid soffan. Jag, som så många andra tonåringar, rattade in Radio Luxemburg på MV 208 meter. En kväll spelades låten One-Sided Love Affair. Jag uppfattade inte då att låten heter så. Men jag minns namnet på han som sjöng: Elvis Presley. Det mesta av vad Elvis sjöng var omöjligt att uppfatta men rytmen, beatet, pianot, rösten – härligt! Jag vågar nästan påstå att jag tyst citerade Karl Xll: "Detta ska hädanefter bli min musik"! Och det blev det. Sedan söp jag in allt om Elvis. Det tragiska var att jag inte fick någon skivspelare förrän jag fyllde 15 i augusti 1959. Jag fick gå till mer lyckligt lottade kompisar och spisa Elvis, Tommy Steele, Little Richard och annat rockgodis. I regel spelade vi skivorna på familjernas radiogrammofon. Skivspelare var ännu inte var tonårings egendom. När vi spelade Bill Haleys See You Later Alligator sjöng vi "Si jo läde alli gäde" . Att ha turen att få höra en rocklåt i svensk radio på den tiden går att jämföra med den berömda nålen i höstacken. De flesta killarna gillade främst Elvis. Tommy var främst tjejernas favorit. Jag gillade båda.
Jag, liksom de flesta killarna i gänget, köpte alltså Elviskonceptet med hull och hår: tuff stil, tuffa låtar och häftiga filmer. Någon gång vid årsskiftet 1958–59 övertalade jag min far att följa med mig på filmen King Creole. Det hör till saken att jag på den tiden var en tvärhand hög. Jag såg inte precis ut som 15 år. Jag tänkte med pappa i sällskap blir det inga problem att komma in på den barnförbjudna King Creole. Vi for in till biografen Rialto på Järntorget. Jag minns som i går dialogen mellan pappa och biografvaktmästaren. Den senare i sin bruna uniform med gula revärer. – Är pojken 15 år? – Nej, men han ska väl bli. Suck!!! Ingen Elvis den kvällen. Sedan upptäckte pappa som av en händelse att det gick en "Lilla Fridolf"-film tvärs över gatan på biografen Draken. Vi kan väl gå på den i stället, tyckte pappa. Mina konspiratoriska tankar om den händelsen har ännu inte försvunnit.
Under 50-talets sista år pratade vi tonåringar mycket om rock i allmänhet och Elvis i synnerhet. Det var på rasterna i skolan, nere vid samlingsplatsen vid godisaffären eller hemma hos kompisar. Ofta fick man försvara Elvis och rocken i diskussioner med föräldrar, lärare och andra vuxna. Elvis och rock var något negativt i deras ögon. Elvis eller Tommy (Steele) var det stora valet. Mängder av ramsor var i omlopp. Gillade man Elvis kunde man säga "Elvis uppå toppen glimmar, Tommy ner i skiten simmar". Höll man på Tommy sa man tvärtom. Tommy Steele var ju egentligen ingen tuff rocksångare utan mer en ung, glad underhållare. Tommy höll sin sista rock-show redan den 15 november 1958. Hans fack blev sedan musicaler, film och måleri. Hans barndom var för övrigt ganska så dramatisk med en uppväxt under tyskarnas bombningar av London under andra världskriget.
Så fick jag då min första skivspelare när jag fyllde 15 i augusti 1959. Det var en enkel Philips skivspelare som kopplades till tidigare nämnda Consertonradio. Jag hade samlat på mig ett antal singlar och EP med Elvis. Genom att sälja GP i höghusen i Kortedala hade jag fått en liten inkomst. Allt gick till Elvis singlar och EP. Skivor kunde man köpa då på olika ställen. Jag köpte ibland skivor i en cykelaffär (!) på Artillerigatan bredvid SKF. Ibland cyklade jag upp till en bokhandel på Kortedala Torg. Där köpte jag bland andra Elvis första EP med Heartbreak Hotel. För mig var Elvisskivorna de dyrbaraste ägodelarna. Jag förvarade Elvisskivorna i ett skåp i köket. Jag la dem längst ut på hyllan ifall det blev en nödsituation så att jag snabbt kunde komma åt dem. Det är sant!
Jag ville gärna ha på pränt vad Elvis egentligen sjöng om. Tidningar med Elvistexter var lätträknade och Google fanns liksom inte. Jag försökte skriva av texterna direkt från vinylskivan. Det gick till så att man skrev de ord man hann uppfatta. Sedan lyfte man tillbaka pickupen till skivans början igen och skrev så långt man hann den gången. Pappa hotade med vräkning. "Måste du alltid hålla på med den där Elvis Pressveck!!!" Detta var alltså före både rull- och kassettbandspelarnas tid. Jag har sparat de tre böcker jag skrev ner Elvistexterna i. Ganska kul läsning i dag. Låt oss till exempel ta Mystery Train från Sun-tiden. Jag skrev så här: "Train aride, sixteen cold is low. Train aride, sixteen cold is low – well that long black train got my baby have gone". Rätt text är "Train I ride, sixteen coaches long. Train I ride, sixteen coaches long. Well, that long black train got my baby and gone". Well, nästan rätt…
Jag och lillbrorsan Kent letade efter rockbilder. Tyvärr i fel tidningar (Allers, Året Runt mm). Våra föräldrar hade inte Bildjournalen, Min Melodi och annat där rockbilder kunde finnas. Hittade vi trots allt en bild på Elvis eller Tommy klippte vi ut den i smyg och gömde den… Jag minns också att vi killar ofta diskuterade artister och låtar. Är detta egentligen rock eller inte? De tuffaste killarna smög på kvällarna och drog av röda självhäftande reflexer från bilarnas kofångare. Sedan klippte de ut bokstäver som bildade ELVIS, TOMMY eller någon annan rockstjärna och klistrade fast namnen på ryggen på sina galonjackor – eller skinnjackor om man bodde i villorna i Utby. En kompis hade HARRY ryggen. "Vem är Harry"?
"Harry Belafonte!" "Är han rock?" "Det måste han väl vara med det namnet… "
Tjejerna – och en del killar – vek ner den vita insidan av överdelen av stövelskaftet och skrev idolens namn där. Nu var även Ricky (Nelson), Paul (Anka) och Little Gerhard gångbara.
Jag har ibland funderat över när jag första gången såg Elvis i svensk TV. Jag har kommit fram till att det måste ha varit 1958 i samband med att han kom till Bremerhaven i dåvarande Västtyskland. Elvis gjorde ju nästan två års lump där. Det fanns en (1) TV-kanal. Naturligtvis svartvitt. Från och med 1961 var lördag kl 15.00 helig tid för mig och många andra ungdomar: Tio i Topp! Då var ju i och för sig Elvis inte lika het längre men man hoppades ändå på hans låtar. På somrarna hette programmet Sommartoppen. Någon gång sommaren 1965 höll jag på att bryta ihop när Pekka Langer kallade Elvis bidrag Crying In The Chapel för "Gnället i kapellet". Jag har förlåtit honom.
Göran i sitt rum på 1960-talet med full koll på skivspelare, rullbandspelare och alla Elvisalbum.
Göran tog Elvis på allvar. Det började med spisning till frukost och slutade inte sällan för ens det var dags att börja med frukost igen.
